Sluta tjata

Sluta prata om skyldigheter, vad man borde, att anpassa sig och att stå ut lite till. Det hjälper inte. Låt det vara.

Jag har inte hittills träffat någon förälder (och jag har säkert haft personlig kontakt med minst 50 utan att överdriva) som sagt ”jag önskar att jag hade tjatat mer”.

Nej, tårarna brukar komma med insikten av hur hårt man faktiskt pressat. Sitt eget barn. Att hela tillvaron har kommit att handla om tjatet om skola. Om barnets skyldigheter. Hur man borde bete sig. Tvånget. Att orka lite till trots att insidan är full av trasighet. Att relationen tunnats ut. Att barnet har backat bort. Gömt sig. Slutat le. Stängt dörren. Dragit täcket över huvudet, och stannat där.

Man skulle faktiskt kunna vända på det, och säga ”Du har rätt att må bra älskling. Och mitt jobb är att hjälpa dig med det”, till ett barn. Det är inte orimligt.

Man skulle kunna säga att ditt leende är viktigare än alla omdömen och betyg i världen. Din insida får inte vänta. Jag prioriterar DIG. Framför det du eventuellt gör eller skulle kunna göra.

Tjatet blir bara en bekräftelse på att ett barn borde stå ut med något som får hela insidan att vilja vända sig ut och in. Och det vill vi ju egentligen inte. Barnet behöver ju sitt nej. Eller är det verkligen upp till vuxna att bedöma när ett barns nej är giltigt?

Tjatet kamouflerar problem och fördröjer rätt typ av stöd eftersom det inte syns eller märks. Tjatet kamouflerar också måendet eftersom barn av naturen försöker var till lags. Och när det tillslut blir omöjligt. När lusten är trasig. När täcket är på plats. När inte ens tvånget funkar längre. Då är vägen tillbaka till det där leendet väldigt, väldigt lång.

Vill du få självförtroende att stötta istället för att bryta ner? Vill du förstå mer konkret varför tjat är kontraproduktivt. Håll utkik efter webinariet ”En lycklig hemmasittare” som kommer snart. Det kommer också gå att boka som fysisk föreläsning för den som önskar det