Okej att vara glad

Vilket perfekt upplägg för ett samtal om hur insidan och utsidan hänger ihop!

För nu är det ju så, sa jag då, att om man känner ett motstånd, en osäkerhet, en irritation… på insidan så är det ju det som kommer ut (som det ju eventuellt hade gjort). Men om man skrattar (så där på riktigt) så är det ju skratt som kommer ut, och det är ju mycket skönare och bättre för alla.

Och om man nu är så hemsk för att man råkat vara dum mot någon annan… hur blir det då om man fortsätter vara dum mot dig själv. Genom att tänka tankar om hur dålig man är och förbjuda sig att skratta.. vem hjälper det?

Man måste liksom fylla sig med det som man vill dela med sig av. Lite som om man har ett glas med mjölk… så kan man ju inte bjuda på saft därifrån, eller vatten. Vill man bjuda på saft får man ha saft i glaset… eftersom det är det man har där som skvimpar över.

Samtidigt så måste man själv vara den som fyller det om det ska bli riktigt bra. Det går ju inte att ha ett glas fullt med mjölk, be andra fylla på med saft och tro att det blir ett saftglas (här hade jag champagne som exempel men det ville hem inte alls ha i sitt glas ”en vuxengrej”) Det blir bara grumlig om man blandar. Det får kanske inte ens plats någon saft, för man måste tömma ut mjölken först… och det gör man genom att faktiskt vara snäll mot dig själv om det är snällhet man vill bjuda på. Eller skratt kanske..

För tänk, att om man fyller sig själv med snällhet så är det ju rätt stor chans att det skvimpar över

Min erfarenhet är också att det bästa tillfället att prata om sånt här är just när tillfälle ges, när fönstret är öppet. Ensidiga föreläsningar utan verklighetsförankring funkar sällan

Det samma gäller förresten vuxna